Vem helar helaren?

Från uppfyllelse till tomhet, från yttersta lycka till ensamhet, från en känsla av att vara inne i flödet till en känsla av att stå utanför. Varje gång.

Den senaste veckan, eller lite mer än en vecka, har varit otroligt märklig. Andligt sett kan jag säga att den har öppnat portarna, eller snarare dammluckorna, till min andlighet. Jag blev kallad att arbeta med Gudinnan, att låta Hennes energi och ljus, Hennes helande kraft, strömma genom mig och gjorde det utan att tänka. Helt utan ansträngning. För så lätt är det. Jag är bara ett kärl, en kanal, för en kraft som inte är min, och därför gör det mig inte trött och tar inte av min egen kraft, så länge jag håller min intention klar och ostörd av egot. Och det gör jag. Det är helt fantastiskt att inse hur lätt det är att höja mig över egot, över mina egna tankar och önskningar, och vara Prästinna, att kanalisera, förkroppsliga eller vad man nu kan vilja kalla det. Jag gör det inte för min skull, inte för egen vinning, och det gör kanalen kristallklar. Det är ett så vackert, underbart arbete som verkligen är en ynnest att vara kallad till, och jag känner mig otroligt ödmjuk och hedrad över att få tjäna Gudinnan på det här sättet.

Och det har börjat öppna en mycket intressant kommunikationskanal, som även den känns kristallklar: öga till öga, tanke till tanke, själ till själ, hjärta till hjärta. När jag härom kvällen i meditation kände hur kanalen öppnades kände jag det så klart att det nästan gjorde ont, och tårarna rann över den enkla skönheten. Trots att den inte är helt öppen än. Men den kommer att öppnas. Vilken ofantlig gåva!

Jag har däremot känt mig dränerad av att använda min kraft till att skydda mig och andra, inte minst av att behöva göra det ganska plötsligt och något chockartat. Men även det var en erfarenhet som lärde mig något nytt; utmaningen att skydda med varsamhet och kärlek i stället för att hålla upp en spegelsköld som reflekterar det som kommer mot mig (den delen, med tre gånger om, är inte upp till mig). Jag har upplevt, och antagit, utmaningen att säga min sanning så mjukt jag kan, medveten om att den ändå kommer att såra. Klarheten jag upplever i att arbeta med Gudinnan sprider sig över flera delar av livet och visar sanningar som kanske tidigare låg dolda. Det är inte alltid trevligt att uppleva, för någon, men jag gör mitt bästa för att alltid tala och handla från kärlek.

Och samtidigt pågår min egen resa. En mycket klarsynt Syster gav mig i veckan en sista ledtråd genom att rikta min uppmärksamhet mot något jag egentligen visste men hade missat att verkligen känna. Bitar föll på plats och gav ett stort genombrott när jag plötsligt visste exakt vad jag skulle göra. Det pågår fortfarande en process av helande, läkning, ytterligare genombrott och tillväxt som jag behöver gå igenom ett tag till, men den är på god väg. Allt är precis som det ska vara.

Den här senaste veckan har påmint mig om vem jag är och vad jag är kallad att göra, och om vilken enorm glädje det är att få göra det. Den där känslan av att allt är rätt – av att vara i flödet, i min kropp, i perfekt harmoni med andliga krafter och Gudinnan, av att tjäna Henne genom att låta Hennes ljus lysa genom mig, så som jag en gång bad om att få göra, och lovade att göra – och av att en dörr öppnas. Jag behöver mer av det här. Inte för egen vinning utan för att det är den jag är, den jag ska vara, det jag är kallad att göra. Att förneka det vore att förneka mig själv och det kommer bara att stå i vägen för mig.

Men… Det är lika svårt att komma tillbaka som när jag reste fram och tillbaka mellan min kurscirkel i Glastonbury, där jag lärde mig att hålla Gudinnans kraft under längre och längre tid, och Göteborg, där jag landade i vardagen. Det fick mig alltid att känna mig otroligt liten, tom och ensam. Och gör det fortfarande. Jag kämpar fortfarande med hur jag ska hålla lågan vid liv, hur jag ska behålla den här kraften och ljuset varje dag. Är det ens möjligt? Eller önskvärt? Jag är väl medveten om att det även lyser upp mina mörka, trasiga fläckar som behöver komma fram i ljuset för att läka, och trots att den delen av resan är smärtsam så välkomnar jag den. Men känslan av att vara utanför, av att inte vara en del av den vanliga världen, är svårare; eftersom det i stort sett inte finns någon här att prata med blir jag ensam.

På ett sätt är det så här det ska vara: det är ensam jag kommer in i min kraft, jag är framför allt solitär i mitt utövande av Gudinnetron, och när The Lady of Avalon gjorde mig till sin och initierade mig var det på en otroligt enslig plats. I total ensamhet gav jag mig helt åt Henne.

Men det är ändå svårt, eftersom ingen här känner till Avalon eller pratar samma språk. Vid de här tillfällena saknar jag verkligen att sitta i en cirkel bland Systrar (och Bröder) och dela med mig. Jag saknar människor som vet, som inte ser till mig för svar eller vägledning, utan bara lyssnar och känner till resan. En plats där jag kan bara ta emot, där min styrka inte längre behövs, där jag kan luta mig tillbaka i andras armar och bli helad. Jag vet att den tiden kommer tillbaka, det finns en eller ett par människor här med potential och närvaro nog att klara av det, och under tiden vilar jag i den Stora Moderns armar, energimässigt omgiven av mina Systrar, underbara väverskor av Systerskapets magiska nät. Men den eviga frågan finns där: Vem helar helaren?

Tiden går

November är snart till ända, och även denna månad har försvunnit. Det har varit en utmanande månad, fylld av både upp- och nedgångar, utmanade och övervunna rädslor, en verklig resa med Keridwen och Morgen Mazoe ner i mörkret och tillbaka, stora segrar, förstärkta relationer, en fantastisk andlig nytändning och med den en del smärta när sanningens ljus lyser klarare. Jag går ur månaden stärkt, helare och på väg mot något nytt, något spännande. I takt med att bitarna faller på plats kommer jag säkert att komma tillbaka till den här månaden, men nu är det nya tag och ett nytt inlägg på gång.

Uppleva processen fullt ut

Samhain närmar sig. Jag har känt energin förändras under flera veckor, men tydligare de senaste dagarna, när jag känner mig allt lugnare i takt med att Haggans energi växer sig starkare. Jag vandrar lättare och mer frimodigt med Henne nu, tryggare i vetskapen om att Hon finns där hos mig under varje del av resan. Det enda jag behöver göra är att sträcka ut handen eller luta mig tillbaka i hennes armar. Precis som Rhiannon stannar för den som ber henne stanna är den Mörka Modern alltid där för den som ber Henne vara där. Och ja, jag har fortfarande en del problem med att fråga och ta emot.

Jag började en märklig resa in i mörkret, ner i Underjorden, vid fullmånen runt midsommar. Den var helt oväntad och har varit minst sagt smärtsam. Det känns som om den nästan har tagit ifrån mig allt jag håller av, och mer än en gång har jag undrat om Hon ska ta ifrån mig allt och alla. Det är inte särskilt trevligt att vandra med den Mörka Modern. Det är ofta skrämmande, det sliter mig i bitar, för mig bort från ljuset och värmen som de flesta tar för givna i sina normala liv, det är utmattande, förvirrande och gör ont. Det är kaotiskt. Det öppnar dörren till smärtsamma minnen, öppnar gamla sår, låter gamla mönster spelas upp inför mina ögon. Det lämnar mig naken, berövad styrka och skyddande hud, hudlöst sårbar. Och gång på gång såras jag på djupet. Det är Inannas resa ned i Underjorden, där jag slits i stycken och först därefter kan sätta ihop mig själv igen och läka. Det är en resa genom mörker, förtvivlan, ensamhet och smärta. Det är död och det är transformation. Det är fantastiska lärdomar, tillväxt, styrka och läkande när jag väl ger efter för processen i stället för att kämpa mot den. Jag kämpa emot, det gör jag. Det är en del av min förändringsprocess: jag protesterar vilt, jag spjärnar emot, jag gör motstånd, men jag ger aldrig någonsin upp. Så småningom ger jag efter och flyter med, när jag är redo. Det är en del av processen.

Många gånger har jag önskat att det fanns en lösning, en utväg, ett sätt att fly undan eller lindra smärtan, och jag antar att de flesta skulle känna likadant. Vi är människor, och det är mänskligt att vilja minimera smärta. Men idag trängde en växande insikt till slut igenom: det är precis så här det ska vara. Det finns inga enkla lösningar eller genvägar, inga sätt för mig att komma undan. Hur ont det än gör, hur förtvivlad eller deppig jag än blir, så är det en del av processen. Jag kommer inte att komma upp ur Underjorden med de kunskaper, det läkande och den styrka som jag ska hitta där om jag stannar på halva vägen. Jag kommer inte att komma fram starkare, mer i min egen kraft, med större lyskraft, om jag förkortar resan. Det finns inget annat alternativ än att följa vägen tills den tar slut, hur mycket jag än klagar över det. Det är en process, det är en resa, och målet finns vid vägens slut.

Och det här är precis så som det måste vara, vilket är svårt att förklara. För att om jag inte följer resan till vägens slut, om jag inte tar vartenda steg på vägen, om jag inte upplever processen tillfullo, hur ska jag då någonsin kunna följa med andra på deras resor, genom deras processer? Hur ska jag kunna visa vägen för dem om jag inte har gått den? Jag måste känna till och ha känt smärtan och förtvivlan från resan genom Underjorden, och friheten och lyckan när man kommer ut igen, innan jag kan lära någon annan om dem. Det är så här det ska vara, det är den här vägen jag har kallats till. Som en prästinna för kärlek och död måste jag vara bekant med både toppar och dalar, ljus och mörker, jag måste veta ända inifrån mig själv att förtvivlan kommer att gå över, att såren läks och att det finns ett aldrig så litet ljus även i den mörkaste natten. Jag måste lära mig och jag måste veta för att kunna föra det vidare.

Först när jag insett det här kan jag uppleva processen fullt ut, och respektera den. Den här resan är min och jag måste resa hela vägen fram, men jag kan lära mig att be andra att finnas där, lyssna och följa med kortare sträckor. Allt är precis som det ska vara. Allt är bra.

Resans små mysterier

Har du tänkt på hur vi ibland påbörjar en resa mot ett gemensamt mål, men att våra vägar går åt olika håll och blir helt olika, och att vi sedan når målet vid olika tidpunkter trots att vi kan ha tagit de första stegen samtidigt? Jag tycker att det är fascinerande att observera, och ibland något frustrerande, eftersom orsakerna till skillnaderna mellan våra resor inte alltid ligger inom vår kontroll. Självklart finns det anledningar till att våra resor blir olika: vi har alla våra helt egna, personliga resor att göra, egna utmaningar att ställas inför och övervinna, vårt eget motstånd att tampas med. Det finns en anledning för allt som händer oss på resan, från hur lätt eller svårt det första steget är, vägens vindlingar och krökar, vägkorsningarna och valen vi måste göra vid dem, människorna vi träffar och så vidare.

Det är lite som om vi börjar från samma utgångspunkt och har samma destination i åtanke, kanske rent av samma intentioner att nå fram till destinationen, men att vi råkar köpa biljetterna genom olika resebyråer. När vi ber om biljetter till samma rutt så får du kanske en expressbiljett, medan jag får en något längre resväg, med byten på vägen. Vi kommer båda att nå våra slutmål, men på olika lång tid. Jag kanske känner mig både avundsjuk och lite förvirrad över varför det var du som fick expressbiljetten; jag vill ju också komma fram så snabbt som möjligt, minst lika gärna som du. Varför gör Gudinnan/Universum/Ödet så här mot mig? Det jag glömmer i den stunden är att jag kommer att komma fram i helt rätt tid.

Sedan visar det sig tydligen att de håller på med arbeten på din resväg och att det finns vissa hinder. Transporten får ta en annan väg och det uppstår förseningar. Nu kanske du undrar varför du blir förhindrad att nå destinationen på det här sättet, när vägen ju såg så enkel och direkt ut. Och glömmer att varje hinder finns där av en anledning, för ditt bästa.

Till slut når vi båda fram till slutdestinationen, i exakt rätt tid, och med exakt rätt erfarenheter från resan. Kanske har vi lärt oss att ha tillit till resan, till själva vägen och processen, och ser att vi alla måste resa våra helt egna, unika resor, som alltid är perfekt i tid för oss. Å andra sidan kan vi sedan ha glömt det här till nästa gång. Jag försöker påminna mig om att oavsett hur andras resor ser ut så är min resa min helt egen, som inte kan jämföras med någon annans. Visst blir jag lite småirriterad och avundsjuk ibland när jag upplever att det dyker upp hinder efter hinder efter hinder på min väg medan någon annan får raka spåret till målet och når fram mycket snabbare än jag; det händer till och med att jag klankar ner på mig själv för det och funderar över vad jag gjort för fel som inte kommer framåt trots att jag så gärna vill. Men allt oftare lyckas jag ta ett steg tillbaka och påminna mig själv om att vi har olika resor utan att egentligen behöva tänka på att göra det. Mindre frustration, mer flow, och jag kan rent av luta mig tillbaka och njuta av resan, och med spänning se fram emot vilka överraskningar den kommer att föra med sig. Så luta dig tillbaka, slappna av och njut.

Trevlig resa!

En hälsning vid Mabon/höstdagjämningen

Det är höstdagjämning och fullmåne. Dagen och natten är perfekt balanserade på den tunna linje då ljus och mörker är i total harmoni. Nu lämnar ljuset rum för mörkret och vi går in i hösten mot vintern, mot förgängligheten, vilan, döden före återfödelsen. Men än är det mycket ljus kvar.

Här tränger fullmånens sken fram mellan en magnifik molnhimmel och det är förvånansvärt stilla, förvånansvärt milt. Dimman som tidigare vilade över staden har lättat, regnet passerat. Än är träden nästan overkligt gröna och fulla av löv, jag har än sett väldigt få höstlöv. Men här, inatt, vänder det. Vi är på väg in i mörkret. Gudinnan påbörjar resan ned i underjorden, Inannas resa ned i dödsriket såväl som Persefones ned i Hades rike; växterna vänder en efter en ned mot marken, blir ett med jorden igen, går i dvala, låter sina frön tränga ned i mullen, där de kommer att vila tills ljuset återvänder. Flyttfåglarna lämnar oss för sydligare breddgrader, för ljus och värme.

Nu, vid höstdagjämningen, vid den andra skörden, fyller vi, precis som många djur, förråden inför vintermånaderna. Vi tackar Moder Jord, Gaia, Banbha, för Hennes frukter som ger oss liv, och tackar Solen för ljuset och värmen. Det är en tid för tacksägelse, för gåvorna vi har fått, för våra drömmar, för de frön vi vill plantera inför framtiden. Det är också en tid för balans, för att se över balansen i vårt liv och göra oss av med obalanser. Vad vill du ta med dig in i framtiden, vilka frön vill du så – och vad vill du lämna kvar?

Det du sår nu är det du vill manifestera. Var klar med dina intentioner, skärp din fokus, förtydliga dina drömmar, så att du lättare kan ladda dem med energi och låta dem gro och få liv. Vi skapar vår framtid, vi drömmer den till verklighet, och det är nu vi sår de fröna. Här och nu manifesterar vi vår framtid.

Ta en stund för att tacka för gåvorna du har fått och för att så fröna till din framtid.

Mabon blessings!

Den första resan till Glastonbury

Jag hamnade i Glastonbury av en sådan där slump som inte är en slump; när jag sökte efter ett boende för enbart kvinnor i London hittade jag en länk till ett B&B för kvinnor i Glastonbury, där jag sedan bott vid de flesta av mina besök (de är tyvärr inte aktiva längre), och från deras länklista hittade jag Gudinnetemplet i Glastonbury som genast kändes märkligt hemma, och e-postlistan Avalon Yearning. Det dröjde ytterligare lite mer än ett halvår innan jag reste till Glastonbury, denna stad som sägs vara legendens Avalon, och där slöjorna mellan världarna ibland är så tunna att de suddas ut.

Jag kom dit utan att veta särskilt mycket, men med en stark känsla av att kallas dit. Det här är några korta klipp från mitt första besök, runt Beltane 2005. Då var jag nästan fri från ätstörningarna som hade varit mitt liv i nästan 25 år, kämpade fortfarande med att släppa det sista, släppa lusten att gå tillbaka. Jag hade kämpat med otrolig stress under våren och även dessa tankerester och stod på många sätt vid ett vägskäl, och framför en dörr mot framtiden. Sommaren innan hade jag insett att min väg var med Gudinnan, men mer än så visste jag ännu inte.

Chalice Well, Glastonbury. Sitter i en trädgårdsgunga i solen med utsikt över the Tor. Här är stilla – jag är lugn, glad, TRIVS verkligen.

… 

[A]tt komma hit, till denna lilla stad på Somersets landsbygd, med sina leylines, historier, legender och energier har gett mig ro, stillhet. Människor påverkas olika av energierna, och jag blir stilla, hungrigare och sover mer, än så länge. […] Jag blir mig själv här. Det känns så enkelt att ta hand om mig själv, enkelt och självklart att lyssna till mig och min kropp och naturen.

… 

Just nu mår jag så bra här och vill inte härifrån, men mitt må bra är ganska bräckligt, och jag måste ju resa härifrån, så jag behöver lära mig bättre att hitta det här lugnet och stillheten. Det tillhör inte den här platsen, utan mig på den här platsen, och platsen eller minnet av den bär jag med mig.

29 april 2005

 ♥

Det är så enkelt att vara jag här; att bara vara, utan stress, utan krav, utan måsten – ens mina egna. Känner mig otroligt grundad, naturlig, som mig själv. Det vill jag ta med hem, liksom de saker jag upptäckt här. Eller förstärkt, snarare än upptäckt. Men Avalon bär jag med mig, nu när jag hittat det!

Resan hit ser jag lite som sökandet efter den heliga Graal, men graalen som dels det gudomliga feminina, dels som mitt sanna jag; det gudomliga feminina i mig; den jag är i samklang med naturen och mig själv. Sökandet efter graalen är nog i mångt och mycket en inre resa för alla; ett sökande efter svar, efter en Sanning. Svar på frågor om vem jag är, vad jag har för mål i livet, mitt syfte, mina drömmar, vad jag tror på, vad som betyder något för mig osv. Och frågan när man hittat den: vad gör jag nu? Vart går jag härifrån? Svar som är svåra att hitta, för framtiden skapar vi själva. Jag formar min egen framtid, omedvetet eller medvetet, men handlingar hänger ihop.

30 april 2005

♥

Är i templet igen. Känner mig lugn och trygg här, nära mig själv. Men nu också med ngn slags ny förväntan, en ny energi som börjat vibrera, som jag kände först när jag satte mig ner här. A new beginning. Jag vet ännu inte vad jag tar med mig härifrån, eller vart jag ska härnäst, men allt är som det ska vara. Jag är på rätt väg. Men jag vet inte än om Avalons gudinnor är de som ligger närmast mitt hjärta. Men jag kände både Rhiannon, Bridget och Lady of Avalon starkt igår – framför allt Rhiannon, och det var hennes hästar jag såg för mig i åskan.

1 maj 2005

♥

Början…

Resan med Gudinnan började för oändligt länge sedan, men det är drygt 6 år sedan som jag hittade jag tillbaka till Henne. Det såg kanske inte alltid ut som en självklarhet, men när Hon rörde vid mitt hjärta, påminde mig om att Hon fanns och alltid hade varit där, så var det hur naturligt som helst. Ändå har resan inte varit enkel, och den lär nog aldrig bli helt enkel heller. Att tjäna Henne är inte enkelt; det är utmanande, det river upp sår för att de ska kunna läkas, det tar mig till de mörkaste, mest undangömda och låsta platserna i mig själv, riktar ljuset mot sidor som jag gömt och hållit ytterst hemliga, sidor jag inte vill veta av, det tar mig mellan världarna, så att jag ibland upplever att jag aldrig är riktigt här. Men det tar mig till helandet, till kärleken, till ljuset, det fyller mig med så enorm lycka och glädje att det ibland känns som om hjärtat ska explodera av lycka och kärlek. Vem är jag att få bära allt det här? Vem är jag att ha fått det här kallet? För det är ett kall, och när det kommer har jag ett val: att följa det och se vart det bär mig, och på så sätt göra verklighet av mitt sanna jag, eller att avstå och aldrig riktigt få veta vem jag skulle kunna bli. Tro mig, jag har inga illusioner om att vara något mer än någon annan, eller för den delen mindre; vi har alla våra livsvägar som vi är kallade till, och som vi vandrar, och ingen är mer värd än den andra.

Det jag lärt mig på de här åren är att den som vågar leva drömmen, som vågar svara på ett kall som innebär att man väljer att tjäna något högre än man själv, hamnar lite utanför. Och det retar ofta andra; otaliga gånger har jag mötts av diverse projiceringar av andras problem, tankefel, förväntningar, fördomar och inre smärta. Jag har sett hur medsystrar och -bröder placerat prästinnesystrar på en piedestal och trott att de tycker att de är förmer, medan prästinnorna själv aldrig har placerat sig själva över någon annan. Att tjäna Gudinnan är inte att vara förmer, eller att anse sig vara bättre, heligare, finare. Jag är bara jag. De där hierarkierna finns i det mänskliga psyket, eller kanske rättare sagt i det mänskliga egot, inte i det Gudomliga. Och egot får känna på både det ena och det andra! Jag har insett att för att verkligen kunna tjäna det Gudomliga och låta Gudinnans ljus lysa genom mig, så måste jag släppa egot. Det finns inte plats för det. Givetvis är det en kamp som pågår, och som lär fortsätta, för jag är i högsta grad mänsklig och inte alltid benägen att vika mig och min vilja.

Det här är inte början av min resa, men det är början på nästa etapp, och början av den här bloggen.

Fortsättning följer …