Från uppfyllelse till tomhet, från yttersta lycka till ensamhet, från en känsla av att vara inne i flödet till en känsla av att stå utanför. Varje gång.
Den senaste veckan, eller lite mer än en vecka, har varit otroligt märklig. Andligt sett kan jag säga att den har öppnat portarna, eller snarare dammluckorna, till min andlighet. Jag blev kallad att arbeta med Gudinnan, att låta Hennes energi och ljus, Hennes helande kraft, strömma genom mig och gjorde det utan att tänka. Helt utan ansträngning. För så lätt är det. Jag är bara ett kärl, en kanal, för en kraft som inte är min, och därför gör det mig inte trött och tar inte av min egen kraft, så länge jag håller min intention klar och ostörd av egot. Och det gör jag. Det är helt fantastiskt att inse hur lätt det är att höja mig över egot, över mina egna tankar och önskningar, och vara Prästinna, att kanalisera, förkroppsliga eller vad man nu kan vilja kalla det. Jag gör det inte för min skull, inte för egen vinning, och det gör kanalen kristallklar. Det är ett så vackert, underbart arbete som verkligen är en ynnest att vara kallad till, och jag känner mig otroligt ödmjuk och hedrad över att få tjäna Gudinnan på det här sättet.
Och det har börjat öppna en mycket intressant kommunikationskanal, som även den känns kristallklar: öga till öga, tanke till tanke, själ till själ, hjärta till hjärta. När jag härom kvällen i meditation kände hur kanalen öppnades kände jag det så klart att det nästan gjorde ont, och tårarna rann över den enkla skönheten. Trots att den inte är helt öppen än. Men den kommer att öppnas. Vilken ofantlig gåva!
Jag har däremot känt mig dränerad av att använda min kraft till att skydda mig och andra, inte minst av att behöva göra det ganska plötsligt och något chockartat. Men även det var en erfarenhet som lärde mig något nytt; utmaningen att skydda med varsamhet och kärlek i stället för att hålla upp en spegelsköld som reflekterar det som kommer mot mig (den delen, med tre gånger om, är inte upp till mig). Jag har upplevt, och antagit, utmaningen att säga min sanning så mjukt jag kan, medveten om att den ändå kommer att såra. Klarheten jag upplever i att arbeta med Gudinnan sprider sig över flera delar av livet och visar sanningar som kanske tidigare låg dolda. Det är inte alltid trevligt att uppleva, för någon, men jag gör mitt bästa för att alltid tala och handla från kärlek.
Och samtidigt pågår min egen resa. En mycket klarsynt Syster gav mig i veckan en sista ledtråd genom att rikta min uppmärksamhet mot något jag egentligen visste men hade missat att verkligen
känna. Bitar föll på plats och gav ett stort genombrott när jag plötsligt visste exakt vad jag skulle göra. Det pågår fortfarande en process av helande, läkning, ytterligare genombrott och tillväxt som jag behöver gå igenom ett tag till, men den är på god väg. Allt är precis som det ska vara.
Den här senaste veckan har påmint mig om vem jag är och vad jag är kallad att göra, och om vilken enorm glädje det är att få göra det. Den där känslan av att allt är
rätt – av att vara i flödet, i min kropp, i perfekt harmoni med andliga krafter och Gudinnan, av att tjäna Henne genom att låta Hennes ljus lysa genom mig, så som jag en gång bad om att få göra, och lovade att göra – och av att en dörr öppnas. Jag behöver mer av det här. Inte för egen vinning utan för att det är den jag är, den jag ska vara, det jag är kallad att göra. Att förneka det vore att förneka mig själv och det kommer bara att stå i vägen för mig.
Men… Det är lika svårt att komma tillbaka som när jag reste fram och tillbaka mellan min kurscirkel i Glastonbury, där jag lärde mig att hålla Gudinnans kraft under längre och längre tid, och Göteborg, där jag landade i vardagen. Det fick mig alltid att känna mig otroligt liten, tom och ensam. Och gör det fortfarande. Jag kämpar fortfarande med hur jag ska hålla lågan vid liv, hur jag ska behålla den här kraften och ljuset varje dag. Är det ens möjligt? Eller önskvärt? Jag är väl medveten om att det även lyser upp mina mörka, trasiga fläckar som behöver komma fram i ljuset för att läka, och trots att den delen av resan är smärtsam så välkomnar jag den. Men känslan av att vara utanför, av att inte vara en del av den vanliga världen, är svårare; eftersom det i stort sett inte finns någon här att prata med blir jag ensam.
På ett sätt är det så här det ska vara: det är ensam jag kommer in i min kraft, jag är framför allt solitär i mitt utövande av Gudinnetron, och när The Lady of Avalon gjorde mig till sin och initierade mig var det på en otroligt enslig plats. I total ensamhet gav jag mig helt åt Henne.
Men det är ändå svårt, eftersom ingen här känner till Avalon eller pratar samma språk. Vid de här tillfällena saknar jag verkligen att sitta i en cirkel bland Systrar (och Bröder) och dela med mig. Jag saknar människor som
vet, som inte ser till mig för svar eller vägledning, utan bara lyssnar och känner till resan. En plats där jag kan bara ta emot, där min styrka inte längre behövs, där jag kan luta mig tillbaka i andras armar och bli helad. Jag vet att den tiden kommer tillbaka, det finns en eller ett par människor här med potential och närvaro nog att klara av det, och under tiden vilar jag i den Stora Moderns armar, energimässigt omgiven av mina Systrar, underbara väverskor av Systerskapets magiska nät. Men den eviga frågan finns där: Vem helar helaren?
Oktober månads ljuscirkel äger rum mellan kl 18 den 5 oktober och kl 6 den 6 oktober. Delta när, så länge du vill och på det sätt som känns rätt för dig.
