Uppleva processen fullt ut

Samhain närmar sig. Jag har känt energin förändras under flera veckor, men tydligare de senaste dagarna, när jag känner mig allt lugnare i takt med att Haggans energi växer sig starkare. Jag vandrar lättare och mer frimodigt med Henne nu, tryggare i vetskapen om att Hon finns där hos mig under varje del av resan. Det enda jag behöver göra är att sträcka ut handen eller luta mig tillbaka i hennes armar. Precis som Rhiannon stannar för den som ber henne stanna är den Mörka Modern alltid där för den som ber Henne vara där. Och ja, jag har fortfarande en del problem med att fråga och ta emot.

Jag började en märklig resa in i mörkret, ner i Underjorden, vid fullmånen runt midsommar. Den var helt oväntad och har varit minst sagt smärtsam. Det känns som om den nästan har tagit ifrån mig allt jag håller av, och mer än en gång har jag undrat om Hon ska ta ifrån mig allt och alla. Det är inte särskilt trevligt att vandra med den Mörka Modern. Det är ofta skrämmande, det sliter mig i bitar, för mig bort från ljuset och värmen som de flesta tar för givna i sina normala liv, det är utmattande, förvirrande och gör ont. Det är kaotiskt. Det öppnar dörren till smärtsamma minnen, öppnar gamla sår, låter gamla mönster spelas upp inför mina ögon. Det lämnar mig naken, berövad styrka och skyddande hud, hudlöst sårbar. Och gång på gång såras jag på djupet. Det är Inannas resa ned i Underjorden, där jag slits i stycken och först därefter kan sätta ihop mig själv igen och läka. Det är en resa genom mörker, förtvivlan, ensamhet och smärta. Det är död och det är transformation. Det är fantastiska lärdomar, tillväxt, styrka och läkande när jag väl ger efter för processen i stället för att kämpa mot den. Jag kämpa emot, det gör jag. Det är en del av min förändringsprocess: jag protesterar vilt, jag spjärnar emot, jag gör motstånd, men jag ger aldrig någonsin upp. Så småningom ger jag efter och flyter med, när jag är redo. Det är en del av processen.

Många gånger har jag önskat att det fanns en lösning, en utväg, ett sätt att fly undan eller lindra smärtan, och jag antar att de flesta skulle känna likadant. Vi är människor, och det är mänskligt att vilja minimera smärta. Men idag trängde en växande insikt till slut igenom: det är precis så här det ska vara. Det finns inga enkla lösningar eller genvägar, inga sätt för mig att komma undan. Hur ont det än gör, hur förtvivlad eller deppig jag än blir, så är det en del av processen. Jag kommer inte att komma upp ur Underjorden med de kunskaper, det läkande och den styrka som jag ska hitta där om jag stannar på halva vägen. Jag kommer inte att komma fram starkare, mer i min egen kraft, med större lyskraft, om jag förkortar resan. Det finns inget annat alternativ än att följa vägen tills den tar slut, hur mycket jag än klagar över det. Det är en process, det är en resa, och målet finns vid vägens slut.

Och det här är precis så som det måste vara, vilket är svårt att förklara. För att om jag inte följer resan till vägens slut, om jag inte tar vartenda steg på vägen, om jag inte upplever processen tillfullo, hur ska jag då någonsin kunna följa med andra på deras resor, genom deras processer? Hur ska jag kunna visa vägen för dem om jag inte har gått den? Jag måste känna till och ha känt smärtan och förtvivlan från resan genom Underjorden, och friheten och lyckan när man kommer ut igen, innan jag kan lära någon annan om dem. Det är så här det ska vara, det är den här vägen jag har kallats till. Som en prästinna för kärlek och död måste jag vara bekant med både toppar och dalar, ljus och mörker, jag måste veta ända inifrån mig själv att förtvivlan kommer att gå över, att såren läks och att det finns ett aldrig så litet ljus även i den mörkaste natten. Jag måste lära mig och jag måste veta för att kunna föra det vidare.

Först när jag insett det här kan jag uppleva processen fullt ut, och respektera den. Den här resan är min och jag måste resa hela vägen fram, men jag kan lära mig att be andra att finnas där, lyssna och följa med kortare sträckor. Allt är precis som det ska vara. Allt är bra.