Resan med Gudinnan började för oändligt länge sedan, men det är drygt 6 år sedan som jag hittade jag tillbaka till Henne. Det såg kanske inte alltid ut som en självklarhet, men när Hon rörde vid mitt hjärta, påminde mig om att Hon fanns och alltid hade varit där, så var det hur naturligt som helst. Ändå har resan inte varit enkel, och den lär nog aldrig bli helt enkel heller. Att tjäna Henne är inte enkelt; det är utmanande, det river upp sår för att de ska kunna läkas, det tar mig till de mörkaste, mest undangömda och låsta platserna i mig själv, riktar ljuset mot sidor som jag gömt och hållit ytterst hemliga, sidor jag inte vill veta av, det tar mig mellan världarna, så att jag ibland upplever att jag aldrig är riktigt här. Men det tar mig till helandet, till kärleken, till ljuset, det fyller mig med så enorm lycka och glädje att det ibland känns som om hjärtat ska explodera av lycka och kärlek. Vem är jag att få bära allt det här? Vem är jag att ha fått det här kallet? För det är ett kall, och när det kommer har jag ett val: att följa det och se vart det bär mig, och på så sätt göra verklighet av mitt sanna jag, eller att avstå och aldrig riktigt få veta vem jag skulle kunna bli. Tro mig, jag har inga illusioner om att vara något mer än någon annan, eller för den delen mindre; vi har alla våra livsvägar som vi är kallade till, och som vi vandrar, och ingen är mer värd än den andra.
Det jag lärt mig på de här åren är att den som vågar leva drömmen, som vågar svara på ett kall som innebär att man väljer att tjäna något högre än man själv, hamnar lite utanför. Och det retar ofta andra; otaliga gånger har jag mötts av diverse projiceringar av andras problem, tankefel, förväntningar, fördomar och inre smärta. Jag har sett hur medsystrar och -bröder placerat prästinnesystrar på en piedestal och trott att de tycker att de är förmer, medan prästinnorna själv aldrig har placerat sig själva över någon annan. Att tjäna Gudinnan är inte att vara förmer, eller att anse sig vara bättre, heligare, finare. Jag är bara jag. De där hierarkierna finns i det mänskliga psyket, eller kanske rättare sagt i det mänskliga egot, inte i det Gudomliga. Och egot får känna på både det ena och det andra! Jag har insett att för att verkligen kunna tjäna det Gudomliga och låta Gudinnans ljus lysa genom mig, så måste jag släppa egot. Det finns inte plats för det. Givetvis är det en kamp som pågår, och som lär fortsätta, för jag är i högsta grad mänsklig och inte alltid benägen att vika mig och min vilja.
Det här är inte början av min resa, men det är början på nästa etapp, och början av den här bloggen.
Fortsättning följer …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar