Uppleva processen fullt ut

Samhain närmar sig. Jag har känt energin förändras under flera veckor, men tydligare de senaste dagarna, när jag känner mig allt lugnare i takt med att Haggans energi växer sig starkare. Jag vandrar lättare och mer frimodigt med Henne nu, tryggare i vetskapen om att Hon finns där hos mig under varje del av resan. Det enda jag behöver göra är att sträcka ut handen eller luta mig tillbaka i hennes armar. Precis som Rhiannon stannar för den som ber henne stanna är den Mörka Modern alltid där för den som ber Henne vara där. Och ja, jag har fortfarande en del problem med att fråga och ta emot.

Jag började en märklig resa in i mörkret, ner i Underjorden, vid fullmånen runt midsommar. Den var helt oväntad och har varit minst sagt smärtsam. Det känns som om den nästan har tagit ifrån mig allt jag håller av, och mer än en gång har jag undrat om Hon ska ta ifrån mig allt och alla. Det är inte särskilt trevligt att vandra med den Mörka Modern. Det är ofta skrämmande, det sliter mig i bitar, för mig bort från ljuset och värmen som de flesta tar för givna i sina normala liv, det är utmattande, förvirrande och gör ont. Det är kaotiskt. Det öppnar dörren till smärtsamma minnen, öppnar gamla sår, låter gamla mönster spelas upp inför mina ögon. Det lämnar mig naken, berövad styrka och skyddande hud, hudlöst sårbar. Och gång på gång såras jag på djupet. Det är Inannas resa ned i Underjorden, där jag slits i stycken och först därefter kan sätta ihop mig själv igen och läka. Det är en resa genom mörker, förtvivlan, ensamhet och smärta. Det är död och det är transformation. Det är fantastiska lärdomar, tillväxt, styrka och läkande när jag väl ger efter för processen i stället för att kämpa mot den. Jag kämpa emot, det gör jag. Det är en del av min förändringsprocess: jag protesterar vilt, jag spjärnar emot, jag gör motstånd, men jag ger aldrig någonsin upp. Så småningom ger jag efter och flyter med, när jag är redo. Det är en del av processen.

Många gånger har jag önskat att det fanns en lösning, en utväg, ett sätt att fly undan eller lindra smärtan, och jag antar att de flesta skulle känna likadant. Vi är människor, och det är mänskligt att vilja minimera smärta. Men idag trängde en växande insikt till slut igenom: det är precis så här det ska vara. Det finns inga enkla lösningar eller genvägar, inga sätt för mig att komma undan. Hur ont det än gör, hur förtvivlad eller deppig jag än blir, så är det en del av processen. Jag kommer inte att komma upp ur Underjorden med de kunskaper, det läkande och den styrka som jag ska hitta där om jag stannar på halva vägen. Jag kommer inte att komma fram starkare, mer i min egen kraft, med större lyskraft, om jag förkortar resan. Det finns inget annat alternativ än att följa vägen tills den tar slut, hur mycket jag än klagar över det. Det är en process, det är en resa, och målet finns vid vägens slut.

Och det här är precis så som det måste vara, vilket är svårt att förklara. För att om jag inte följer resan till vägens slut, om jag inte tar vartenda steg på vägen, om jag inte upplever processen tillfullo, hur ska jag då någonsin kunna följa med andra på deras resor, genom deras processer? Hur ska jag kunna visa vägen för dem om jag inte har gått den? Jag måste känna till och ha känt smärtan och förtvivlan från resan genom Underjorden, och friheten och lyckan när man kommer ut igen, innan jag kan lära någon annan om dem. Det är så här det ska vara, det är den här vägen jag har kallats till. Som en prästinna för kärlek och död måste jag vara bekant med både toppar och dalar, ljus och mörker, jag måste veta ända inifrån mig själv att förtvivlan kommer att gå över, att såren läks och att det finns ett aldrig så litet ljus även i den mörkaste natten. Jag måste lära mig och jag måste veta för att kunna föra det vidare.

Först när jag insett det här kan jag uppleva processen fullt ut, och respektera den. Den här resan är min och jag måste resa hela vägen fram, men jag kan lära mig att be andra att finnas där, lyssna och följa med kortare sträckor. Allt är precis som det ska vara. Allt är bra.

Resans små mysterier

Har du tänkt på hur vi ibland påbörjar en resa mot ett gemensamt mål, men att våra vägar går åt olika håll och blir helt olika, och att vi sedan når målet vid olika tidpunkter trots att vi kan ha tagit de första stegen samtidigt? Jag tycker att det är fascinerande att observera, och ibland något frustrerande, eftersom orsakerna till skillnaderna mellan våra resor inte alltid ligger inom vår kontroll. Självklart finns det anledningar till att våra resor blir olika: vi har alla våra helt egna, personliga resor att göra, egna utmaningar att ställas inför och övervinna, vårt eget motstånd att tampas med. Det finns en anledning för allt som händer oss på resan, från hur lätt eller svårt det första steget är, vägens vindlingar och krökar, vägkorsningarna och valen vi måste göra vid dem, människorna vi träffar och så vidare.

Det är lite som om vi börjar från samma utgångspunkt och har samma destination i åtanke, kanske rent av samma intentioner att nå fram till destinationen, men att vi råkar köpa biljetterna genom olika resebyråer. När vi ber om biljetter till samma rutt så får du kanske en expressbiljett, medan jag får en något längre resväg, med byten på vägen. Vi kommer båda att nå våra slutmål, men på olika lång tid. Jag kanske känner mig både avundsjuk och lite förvirrad över varför det var du som fick expressbiljetten; jag vill ju också komma fram så snabbt som möjligt, minst lika gärna som du. Varför gör Gudinnan/Universum/Ödet så här mot mig? Det jag glömmer i den stunden är att jag kommer att komma fram i helt rätt tid.

Sedan visar det sig tydligen att de håller på med arbeten på din resväg och att det finns vissa hinder. Transporten får ta en annan väg och det uppstår förseningar. Nu kanske du undrar varför du blir förhindrad att nå destinationen på det här sättet, när vägen ju såg så enkel och direkt ut. Och glömmer att varje hinder finns där av en anledning, för ditt bästa.

Till slut når vi båda fram till slutdestinationen, i exakt rätt tid, och med exakt rätt erfarenheter från resan. Kanske har vi lärt oss att ha tillit till resan, till själva vägen och processen, och ser att vi alla måste resa våra helt egna, unika resor, som alltid är perfekt i tid för oss. Å andra sidan kan vi sedan ha glömt det här till nästa gång. Jag försöker påminna mig om att oavsett hur andras resor ser ut så är min resa min helt egen, som inte kan jämföras med någon annans. Visst blir jag lite småirriterad och avundsjuk ibland när jag upplever att det dyker upp hinder efter hinder efter hinder på min väg medan någon annan får raka spåret till målet och når fram mycket snabbare än jag; det händer till och med att jag klankar ner på mig själv för det och funderar över vad jag gjort för fel som inte kommer framåt trots att jag så gärna vill. Men allt oftare lyckas jag ta ett steg tillbaka och påminna mig själv om att vi har olika resor utan att egentligen behöva tänka på att göra det. Mindre frustration, mer flow, och jag kan rent av luta mig tillbaka och njuta av resan, och med spänning se fram emot vilka överraskningar den kommer att föra med sig. Så luta dig tillbaka, slappna av och njut.

Trevlig resa!