Den första resan till Glastonbury

Jag hamnade i Glastonbury av en sådan där slump som inte är en slump; när jag sökte efter ett boende för enbart kvinnor i London hittade jag en länk till ett B&B för kvinnor i Glastonbury, där jag sedan bott vid de flesta av mina besök (de är tyvärr inte aktiva längre), och från deras länklista hittade jag Gudinnetemplet i Glastonbury som genast kändes märkligt hemma, och e-postlistan Avalon Yearning. Det dröjde ytterligare lite mer än ett halvår innan jag reste till Glastonbury, denna stad som sägs vara legendens Avalon, och där slöjorna mellan världarna ibland är så tunna att de suddas ut.

Jag kom dit utan att veta särskilt mycket, men med en stark känsla av att kallas dit. Det här är några korta klipp från mitt första besök, runt Beltane 2005. Då var jag nästan fri från ätstörningarna som hade varit mitt liv i nästan 25 år, kämpade fortfarande med att släppa det sista, släppa lusten att gå tillbaka. Jag hade kämpat med otrolig stress under våren och även dessa tankerester och stod på många sätt vid ett vägskäl, och framför en dörr mot framtiden. Sommaren innan hade jag insett att min väg var med Gudinnan, men mer än så visste jag ännu inte.

Chalice Well, Glastonbury. Sitter i en trädgårdsgunga i solen med utsikt över the Tor. Här är stilla – jag är lugn, glad, TRIVS verkligen.

… 

[A]tt komma hit, till denna lilla stad på Somersets landsbygd, med sina leylines, historier, legender och energier har gett mig ro, stillhet. Människor påverkas olika av energierna, och jag blir stilla, hungrigare och sover mer, än så länge. […] Jag blir mig själv här. Det känns så enkelt att ta hand om mig själv, enkelt och självklart att lyssna till mig och min kropp och naturen.

… 

Just nu mår jag så bra här och vill inte härifrån, men mitt må bra är ganska bräckligt, och jag måste ju resa härifrån, så jag behöver lära mig bättre att hitta det här lugnet och stillheten. Det tillhör inte den här platsen, utan mig på den här platsen, och platsen eller minnet av den bär jag med mig.

29 april 2005

 ♥

Det är så enkelt att vara jag här; att bara vara, utan stress, utan krav, utan måsten – ens mina egna. Känner mig otroligt grundad, naturlig, som mig själv. Det vill jag ta med hem, liksom de saker jag upptäckt här. Eller förstärkt, snarare än upptäckt. Men Avalon bär jag med mig, nu när jag hittat det!

Resan hit ser jag lite som sökandet efter den heliga Graal, men graalen som dels det gudomliga feminina, dels som mitt sanna jag; det gudomliga feminina i mig; den jag är i samklang med naturen och mig själv. Sökandet efter graalen är nog i mångt och mycket en inre resa för alla; ett sökande efter svar, efter en Sanning. Svar på frågor om vem jag är, vad jag har för mål i livet, mitt syfte, mina drömmar, vad jag tror på, vad som betyder något för mig osv. Och frågan när man hittat den: vad gör jag nu? Vart går jag härifrån? Svar som är svåra att hitta, för framtiden skapar vi själva. Jag formar min egen framtid, omedvetet eller medvetet, men handlingar hänger ihop.

30 april 2005

♥

Är i templet igen. Känner mig lugn och trygg här, nära mig själv. Men nu också med ngn slags ny förväntan, en ny energi som börjat vibrera, som jag kände först när jag satte mig ner här. A new beginning. Jag vet ännu inte vad jag tar med mig härifrån, eller vart jag ska härnäst, men allt är som det ska vara. Jag är på rätt väg. Men jag vet inte än om Avalons gudinnor är de som ligger närmast mitt hjärta. Men jag kände både Rhiannon, Bridget och Lady of Avalon starkt igår – framför allt Rhiannon, och det var hennes hästar jag såg för mig i åskan.

1 maj 2005

♥

Början…

Resan med Gudinnan började för oändligt länge sedan, men det är drygt 6 år sedan som jag hittade jag tillbaka till Henne. Det såg kanske inte alltid ut som en självklarhet, men när Hon rörde vid mitt hjärta, påminde mig om att Hon fanns och alltid hade varit där, så var det hur naturligt som helst. Ändå har resan inte varit enkel, och den lär nog aldrig bli helt enkel heller. Att tjäna Henne är inte enkelt; det är utmanande, det river upp sår för att de ska kunna läkas, det tar mig till de mörkaste, mest undangömda och låsta platserna i mig själv, riktar ljuset mot sidor som jag gömt och hållit ytterst hemliga, sidor jag inte vill veta av, det tar mig mellan världarna, så att jag ibland upplever att jag aldrig är riktigt här. Men det tar mig till helandet, till kärleken, till ljuset, det fyller mig med så enorm lycka och glädje att det ibland känns som om hjärtat ska explodera av lycka och kärlek. Vem är jag att få bära allt det här? Vem är jag att ha fått det här kallet? För det är ett kall, och när det kommer har jag ett val: att följa det och se vart det bär mig, och på så sätt göra verklighet av mitt sanna jag, eller att avstå och aldrig riktigt få veta vem jag skulle kunna bli. Tro mig, jag har inga illusioner om att vara något mer än någon annan, eller för den delen mindre; vi har alla våra livsvägar som vi är kallade till, och som vi vandrar, och ingen är mer värd än den andra.

Det jag lärt mig på de här åren är att den som vågar leva drömmen, som vågar svara på ett kall som innebär att man väljer att tjäna något högre än man själv, hamnar lite utanför. Och det retar ofta andra; otaliga gånger har jag mötts av diverse projiceringar av andras problem, tankefel, förväntningar, fördomar och inre smärta. Jag har sett hur medsystrar och -bröder placerat prästinnesystrar på en piedestal och trott att de tycker att de är förmer, medan prästinnorna själv aldrig har placerat sig själva över någon annan. Att tjäna Gudinnan är inte att vara förmer, eller att anse sig vara bättre, heligare, finare. Jag är bara jag. De där hierarkierna finns i det mänskliga psyket, eller kanske rättare sagt i det mänskliga egot, inte i det Gudomliga. Och egot får känna på både det ena och det andra! Jag har insett att för att verkligen kunna tjäna det Gudomliga och låta Gudinnans ljus lysa genom mig, så måste jag släppa egot. Det finns inte plats för det. Givetvis är det en kamp som pågår, och som lär fortsätta, för jag är i högsta grad mänsklig och inte alltid benägen att vika mig och min vilja.

Det här är inte början av min resa, men det är början på nästa etapp, och början av den här bloggen.

Fortsättning följer …