Från underbara Pravsworld
Hur många gånger i livet har det inte hänt att jag nästan gett upp, att jag har känt en otrolig längtan efter att ge upp, sluta kämpa, vika mig, lyda den där förrädiska lockelsen, bara flyta med …
Hur många gånger har jag inte snubblat på vägen, trillat ner i fallgropar, kommit en bit upp på bergssluttningen för att sedan falla igen – ett fall som känts som ett enormt nederlag bara för att jag hade kommit en bit …
Hur många gånger har jag inte bara nästan gråtit, slagit ut med händerna, förtvivlat?
Hur många gånger har jag inte känt att jag inte orkar längre, att jag inget hellre vill än att lägga mig ner, där och då, och slippa?
Hur många gånger har jag inte varit på väg att ge upp?
Men …
Varje gång har det funnits något som drivit mig vidare, något som fått mig att resa mig upp och fortsätta framåt.
Kalla det envishet, kalla det självbevarelsedrift, kalla det förhoppning, tilltro, blint hopp – men något har det varit (bortsett från att jag än idag inte vet hur man ger upp).
Man kan kanske säga att det varit en inre glöd, mitt inre ljus, en vishet eller en visshet om att det blir bättre, att det finns något bättre än nu, även i stunder där jag inte vågade drömma.
Jag skulle säga att det alltid har funnits ett inre driv, en nyfikenhet, en kraft som vill mer. Och en tro.
En tro på mig själv, på bättre dagar, på möjligheter, på en ouppfylld potential som jag inte vet något om än. Och en tro på något större än mig själv, något som i de svartaste stunderna höll upp en aldrig så liten ljuslåga i mörkret och som höll mig uppe.
Något, eller någon, som fanns just precis där. Då, nu och alltid.
För mig är Hon Gudinnan; Hon som redan innan jag mindes henne fanns bredvid mig, Hon som gav den där extra puffen uppåt, framåt, som var ljuset i mörkret, det flortunna skyddsnätet som höll mig uppe de gånger jag faktiskt själv trodde att loppet var på väg mot slutet. Men Hon fanns där. Hon glömde mig aldrig.
Delvis publicerat på Du kan! den 18 februari 2011.
